Bloggen är ungefär lika underhållen som min vallträning just nu.
Skillnaden är att vallandet har en ursäkt (snö och is).
Vad bloggandets uteblivenhet beror på är mera av en icke så lättbeskylld karaktär.
Men nu sitter jag i alla fall här, sidan är öppen, tangenterna kalla, fingrarna trevar och hjärnan känns en aning tom.
-Jaha!! vad ska jag skriva? Vad finns att reflektera över, berätta om, delge och besvara?
Bloggandet brukar vara ett sätt för mig att få ner funderingar, påståenden och göromål i text. Att sedan se det framför sig skapar ofta ideér, inspiration eller beslut som hjärnan annars inte skulle skapat. Bloggen fungerar också som en form av dagbok mestadels för tränings/utvecklingsdagbok i min hundträning men också för andra händelser i mitt liv att blicka tillbaka på då och då.
Finns det då inget att reflektera över, påstå eller delge längre?
Händer det ingenting?
Har mitt liv upphört?
Nej då, tvärt om! Skrivlusten har bara inte infunnit sig. Den har, hoppas jag, bara tagit en paus.
Men nu när jag ändå sitter här, med sidan öppen och fingrar som äntligen hittat tangenterna kan jag skriva lite om de senaste dagarnas begivenheter.
Hundtränandet har inte legat helt nere trots att inte vallning stått som nummer ett på schemat.
Bla har vi jobbat en hel del på att bygga upp muskler och rörlighet i Gemmas ben sen har vi tränat massor med lydnad i den nya hallen djursjukhuset ställt i ordning.
Benet:
Anser att det är fullt friskt nu. Musklat och rörligt, lite ärrat och fult, men fullt funktionsdugligt.
Lydnaden:
Jovi - Har jobbat rätt hårt med attityden, att våga ta för sig, våga agera, ta i och fatta beslut. Och ja, tycker att jag lyckats rätt bra. Kanske lite för bra! Hon börjar slå över lite i stress, slarv, hets och glädje. Vem kunde tro att nåt sånt fans innanför den lugna, timida lite träiga fasaden? Tycker att treans moment börjat sätta sig bra. Inget perfekt men, en bra dag kan det räcka till en uppflyttning. Vi har börjat leka lite med elitmomenten och jag tror att dirr. apporteringen kommer att bli en rejäl nöt att knäcka. Vi har slitit rätt mycket med att få apporteringsspökerna att skingra sig (vi är inte där ännu, men på god väg) sen har vi bråkat lite med huruvida koner (de i rutan) ska rundas eller nonchalant och på avstånd passeras. Mmmmm...... får nog gno geniknölarna på träningskamraterna i vår ;-)
Gemma- Vi har börjat sätta i hop momenten till hela program samt tränat massor med detaljer på lite mera allvar. Gemma är dock inte helt enkel att träna. Känns som att hantera en ballong fylld till bredden med helium. Håller man i för hårt så smäller den och håller man i för löst faller den ur ens grepp och man har ingen koll på vart den tar vägen. Tycker ändå hon gör framsteg och en etta/tvåa är inte så långt borta. Momenten finns där men stadgan.................. oj oj!! Där har vi en hel del kvar :-)
Årsmöten i de olika hundklubbarna jag är medlem i har hållits och jag har både tackat nej till nya uppdrag och avsagt mig gamla. Kände att jag behövde en lucka i mitt samvete. Är lite så överlag tror jag. Tänker ständigt på vad jag kunde gjort bättre, om jag gjort nog och vad jag borde göra härnäst (eller helst igår). Detta skapar lite press och ofta ett tryck på både samvete och humör. Inget stort tryck och inget som jag tycker är väldigt besvärligt. Men ändå en liten pekfinger varning och då bestämde jag mig för att rensa bort alla "jag borde" och samla ny kraft och energi för att skapa nya idéer för en verksamhet och medlemsanda i framkant Nu har det kommit ytterligare en förfrågan om ett uppdrag och jag kan inte låta bli att överväga ett, kanske??.......
... men nej!,
måste säga nej! trots att jag tycker uppdragen både är intressanta och ärofyllt roliga.
Är jag tom så är jag tom och det har ingen glädje av.
Blev dock otroligt glad över den blomma
och det vandringspris
jag fick av vallhundskubbens medlemmar för mina insatser i verksamheten.
Tack alla!
Gemma fick också ett fint minne.
Godkänd vallhunds medalj!!
Skid-VM avgörs ju som bäst i stan och svenskarna är inte sämre.
De får dock inga vallhundsmedaljer men både guld, silver och brons har de kammat hem.
Själv har jag inte varit och tittat på vare sig tävlingarna eller medaljutdelningarna på stan.
Har haft fullt upp med att ta mig från A till B i tid i det folkkaos som uppstår när en liten stad invaderas av alla supportrar, delegater, intresserade och Norrmän som ett VM drar .
Och i ett så stort arrangemang som Skid- VM ändå är finns det också många som jobbar hårt i det dolda.
Bla är Brukshundklubbarna engagerade med att bevaka området med sina hundar nattetid och flera volontärer som ser till att besökare får både bilparkering och ett trevligt mottagande.
En stor medalj till alla dessa vore väl också på sin plats?
Och medan jag är i gång..............
Vill jag också ge Dig en medalj.
