Så kom den då...

... SNÖN!!

Två, som inte var lika imponerade av det vita pudret valde hellre att stanna inne i stugvärmen.

Godbyes and hello`s

Det har varit många farväl men också en hel del välkomnanden under detta år.

Våren började med ett alldeles på tok för tidigt farväl av min styvfar.
En resurs jag haft sedan 10-år åldern.
Sorgen vände dock med glädjen över min brors förstfödde dotter och min mellansysters andra flickebarn.

Sommaren rullade på och nästa tragedi inträffade.

Lexa insjuknade och det hela ledde till bortgång med ett tungt farväl.
Men återigen vände det när Lilla Gemma anlände till gården.

Hösten började göra sin entré.

Min farmor insjuknade. Farmor, som varit den piggaste tanten i hela mitt liv. Svårt att förstå? I 92 år hade hon hållit ångan uppe.  Nu finns hon inte mer och i dag tar vi rituellt farväl. Dock vet jag att det inte dröjer förrän det är dags för ett nytt välkomnande. Fick nyss vetskap om att min lillasyster väntar sitt andra barn.

Uppdaterad

I torsdags packade jag hundarna och for till Nora för lite uppdatering i lärarrollens ädla konst. SBK stod för kalaset, ett kalas som verkligen gav både inspiration, motivation mera kunskap.  De första två dagarna ägnades åt att höja vår pedagogiska kompetens. Vi studerade bla gruppdynamik, lärstilar, målformulering, och coachande förhållningssätt. Det blev rätt mycket liggande i lektionssal med andra hundar och människor för hundarna vilken var jätte nyttigt. Att Jovi skulle klara uppgiften var jag rätt övertygad om. Men Gemma??? Men hon skötte sig jätte fint. Under måltiderna spenderade de tiden ensamma på hotell rummet. Även det klarade de fint.

Dag tre och fyra var lite mer riktade mot och med hund. Belöningsträning med Maria Brandel. Toppen!! Maria hade så mycket braigt att komma med, både rent allmänt och direkt riktat till mig, Jovi och Gemma. Vi tränade en hel del egen hund och fick många goda råd av både Maria och övriga deltagare. Bla skulle vi under dessa dagar lära hunden olika trick som vi inte provat tidigare och få feedback på vårt sätt att tänka och träna samt lite mera kända och redan påbörjade moment. Jovi fick bla lära sig att, med enbart shaping på kommando ställa upp bara bak tassarna på en pall och stå kvar så. Något vi faktiskt fick till riktigt bra efter lite klurande. Gemma förevisade i valpövningar och skötte det riktigt fint.

Nu är jag riktigt taggad att köra vidare med lydnaden. Fick såååå många bra och konstruktiva råd  av Maria. Bla fick vi råd om hur vi kan öva upp attityden, koncentrationen och stadgan. Hur jag kan tänka om belöningsmarkering och belöningsplacering. Ny inlärning, inlärningsjusteringar och mycket , mycket mera. Kul!!
Bara att tuta och köra. Men först, valpkursdax med Gemma.

Kunskap rostar

Denna vecka är en riktig hundvecka.
Den startade i måndags med valpkurs för Gemma och fortsatte på tisdagen med träning hos Peter. Peter som inte sett sin valp sedan valplådetiden hos mamman var naturligtvis nyfiken på Gemmas instinkter i fårhagen.

Och jag tror inte han var besviken. Hörde flera gillande. Nu gäller det bara att förvalta dom bra. För Jovi hade han också ett och annat att komma med. Bla ett nytt ord som jag kan relatera min träning till. Bra, nu har jag tre nya ord att sätta på min måltavla. Öppen i huvudet, samarbeta och trigger. Kanske blir det både mer motiverande och lite enklare att hitta lämpliga övningar när jag vet vad jag är ute efter.

Här en bild på Ewa och Birk som också var med och tränade.

I dag var vi till Jovis uppfödare och tränade.
Mycket nöjd med Jovi idag. Hon jobbade på bra, var öppen, svarade snabbt och distinkt på signaler, kom in fint i luckor och lärde en ny vissla "look back". Här är lite bilder från dagen.

Syster Maggan



Brorsan Badger

Mamma Ella höll koll på sina barn

Halvbrorsan Just



Vi blev också överraskade med en fin Godkänd Vallhund-present.
Tack snälla Helen! Kul att du uppskattar vår insats.

I morgon fortsätter vår hundvecka med en resa till Nora och Åkerby Herrgård.
I fyra dagar ska vi studera pedagogik och hundkunskap.
SBK har sin lärarutbildning och i samband med den även bjudit in gamla lärare för en uppdatering av sin kunskapshylla. En avrostningskurs för redan utbildade lärare kallar de det. Ja det var ju några år sedan jag blev lärare i hundtjänst så det kanske är dax på en uppfräschning. Tackar mitt SBK-distrikt som gav mig chansen. Kul ska det i alla fall bli och extra roligt att Maria Brandel Hagström är en av instruktörerna för kursen. Har precis studerat hennes nya bok/film och valt att plocka idéer ur den till min träning med Jovi.

Grabbarna "B" på träning

I dag kom Bosse och Berdisen Boriz förbi för lite träning.

De fick börja med att själva plocka ut några av tackorna ur fårhuset
och fålla in dem på åkern. Något de klarade galant.

Hade byggt en VP bana åt dom, eftersom det är Bosses mål med Boriz.
Förutom en liten fadäs i hämtet gjorde de ett fint race. Tappade lite fokus i infållningen och en tacka rann på sidan. Snabbt in med henne, stängde grinden och fållade ut fint. Bra! Nu vet vi lite mera vad de behöver jobba mera med.

Personligen tycker jag att både Bosse och Boriz jobbar bra, de har en fin ambition och ett brinnande intresse. Nu har de varit här ett par gången och vi börjar mer och mer förstå varandras tänk.

Vi diskuterade en hel del kring förhållnings/samarbets regler, lydnad kontra eget tänkande, samt hundens placeringar i div. situationer. Sen tränade vi på att greppa och balansera djur från drag, utgångar och cirklar och avslutade med delning/sortering.

Tankar, reflektioner eller bara nonsens?

Jovi, lilla Jovi!

Hon gör mig både irriterad, glad, förtvivlad, trygg och osäker. Hon är ingen lätt hund, men ändå så enkel. Hur går det ihop?  2 år har hon hunnit blivit och jag har inte riktigt förstått mig på henne än. Senaste tiden har många diskussioner i vallhagen gått åt till att resonera kring henne. Lite orättvist gentemot de andra kan jag känna, men jag kommer liksom inte till ro när jag inte förstår. Har sökt efter svar men inte funnit några. Ibland vill jag bara kasta in handduken och ge upp men något inne i mig får mig ända att fortsätta. Kanske är det min envishet, kanske är det nyfikenheten på förståelse eller sökandet efter kunskap och erfarenhet eller också är det, att jag någonstans känner att hon har så mycket fina egenskaper som jag gärna vill ta del av och lära mig mera om.

Vad är det då som gör att jag tycker hon är så svår?

1. Min okunskap och oerfarenhet, naturligtvis. Har ju inte hållit på med vallning och vallhundar så förfärligt länge och har egentligen bara en referens att luta mig mot. Lexa.

2. Hennes djurkänsla eller kanske ska jag kalla det, känslighet. Känslighet för andras känslor och reaktioner samt hur dessa påverkas. Luddigt? Ska försöka förklara. För Jovi är viktigt att djuren är lugna, trygga och har fullt förtroende. Stress, press och skrämsel går alltså bort.
Idealiskt kan en del tycka. Men ibland nödvändigt. Hon är ingen svag eller mesig hund. Det vill jag dementera med det bestämdaste. Men hennes prioriteringar går före allt. Och då menar jag allt!!

3. Saknad förståelse, tränings/tanke modeller och hoppfull hjälp. Kan låta som kritik till hela vall världen. Men så är det inte menat. JAG har bara inte hittat det, ännu. Den finns säkert och kanske har det redan delgivits mig utan jag har förstått. Men just nu känns det lite som jag sökt men inte funnit, frågat men inte fått svar, tänkt och övat men inte nått resultat.

Låter kanske lite hopplöst, nervärderande och tungt. Men så är det inte heller. Jag är oerhört glad i min lilla Jossan. Hon har som sagt många, många fina egenskaper i vallhagen och har gjort flera ovärderliga jobb för mig. Och skulle jag vara fårpruducent på riktigt och inte bara månskensbonde med tävlingsinriktning skulle nog dom här tankarna inte ens dykt upp.

Ta tex märkningen av lammen. Vi märkte rätt sent. Alla lamm och tackor gick ute på bete. Jovi plockade lugnt och fint fram, tacka för tacka med dess lamm. Utan stress och utan press kunde vi märka medan hunden låg och tackorna betade tryggt intill.

Eller som när hon plockar ner djuren från skogen. Ingen stress, ingen press. Lugnt och fint i samlad trupp och alla hinner se var de sätter sina klövar för att inte skada sig.

Eller som när vi samlade djur där ett var sjukt. Lugnt och fint. Ingen press på det sjuka djuret. Snarare tålmodig inväntan och broms på övriga flocken.

Eller som flytt av tackor med lamm. Lugnt och fint. Ge tid, utrymme och förtroende.

Ja, det finns en rad exempel att skriva om.
Men nu är jag inte fårbonde på heltid och tycker det är förbannat roligt att tävla och då behövs lite annat, också.

Är det så att,
om inte hunden har det naturligt. Dvs bjuder beteendet  går det inte att få till det på ”konstlad” väg? Och då pratar vi inte vall instinkt. Utan förändring av instinktshandling på ett kanske annorlunda och press/kravlöst sätt?

Farmor.............

............. min farmor............

I natt fick du somna in.
Tänker på dig, på den tid jag minns av dig och den tid vi haft tillsammans.
Jag och min farmor stod varandra ganska nära. Hon var den föräldraförälder jag spenderat mest tid hos, både som liten och som större. Farmor blev hela 92 år gammal. Pigg och klar ända in i det sista. Hon var alltid i farten och gillade att fara på små utflykter. Baka och sticka tillhörde också hennes passioner, liksom hundar och familj. Kanske är det av henne jag fått mitt hundintresse. Minns när jag var liten och fick en julklapp av deras hund. Ett rött litet paket med texten God Jul Helene önskar Teddy! Den bästa Julklapp jag fått!! Kanske inte så mycket för innehållet som för att det faktiskt var ifrån hunden!! Minns också mina barndomssomrar hos henne i Rog. Ett sommarparadis med skogen, vattnet och friheten. Att kunna springa barfota i gräset, bada, fiska och gå på skogspromenader. På kvällarna lärde hon mig spela kort och berättade om sin ungdomstid. Minns också vintrarna i fjällen. Skidturerna och snölyktorna vi byggde. Minns all hjälp jag fått under åren. Alltid ställde hon upp. Du fixade med hemmets interiörer, tog hand om mina barn när det behövdes, och passade mina hundar när det krävdes. Minns, minns och minns. Det enda jag nu kan göra om min farmor.............

Efter det tragiska beskedet behövde jag rensa huvudet. Tog med mig hundarna till en närliggande gräsplan och tränade lite lydnad. När jag tränar hund försvinner både tid och rum. Omkringliggande bekymmer försvinner en stund och det finns inga tankar på annat, jag är bara här och nu.

Jovi tränade lite ruta........

apporterings ingång...........

läggande under gång...........

och tempo i inkallningen.

Belöning bestod inte bara av korv, bollen var också uppskattad.

Vi fortsatte med fjärrens, från liggande till stå...

och ner till liggande igen.

Gemma ville också vara med och träna. Dock hade hon lite bekymmer. Fältet var så stooort, så härligt att springa på och så många dofter och intryck att ta in från omgivningen att det var svårt att koncentrera sig på små övningar. Men vi fick i alla fall till några.

Ha,ha.... utan tänder är det svårt att hålla i den halkiga apporten ordentligt.

Men till slut gick det!

Ligg..........

.....och stå!

Tass target!

Och förståss, en massa lek!!!
 I dag var mjukisdjuren de........

...som passade en tandlös valp bäst!

Missnöjd

Bilder från en bra träningsdag hos Ewa J.
I väntan på att få jobba..........

Irja

Gemma



Dock skulle en av dom bli väldigt dragen vid näsan.............

Irja jobbade på fint....

... och var lycklig över att få visa sina färdigheter.

Jovi jobbade också på bra. Vi fortsatte med de övningar vi påbörjade i söndags och försökte försvåra så gott vi kunde. Men.................

.... när Jovi har grepp är det inte lätt att utmana.

Och även om fåren skulle vilja. Hade de inte en chans.

Ewa och Birk jobbade en hel del med fösningen. Skulle inte bli förskräckt om det sitter som en smäck till nästa vecka.

Sist och i detta fall minst... Gemma!!
Har tänkt (och lovat coachen) låta henne växa till sig, mogna och framförallt bli träningsbar innan hon får gå in mera på får. Vi kan inte göra så mycket mer innan dess. OCH......... Heléne håller vad hon lovar!!! :-o

Något lilla Gemma var mycket, mycket missnöjd med och försökte på egenhand sätta sin vilja i verket.

Slutade med koppel på och surrad i en stolpe!
För djä-ligt tyckte lillen :-(