Matematiskt dilemma

Förra helgen brummade jag och Sarah ner med husbilen till Tidaholm.
Vi var anmälda till ett lydnadsläger hos Sarahs uppfödare (The Look) Natalie Ädel.
Natalie, som tävlat lydnad på hög nivå skulle visa sig ha en hel del tänkvärdheter, råd och tips till oss att med i vår vidare utveckling. Roligast var när Sarahs lilla Ellen, en rätt grön hund visade sig vara en riktig fena på lydnadsplan. Och inte var hon sämre när vi på kvällen studerade hennes potential i fårhagen. Jovi gick också bra. Bara det att hon nu funkar och levererar på ny plats, bland nya hundar och under lite krävande situationer är så kul. Önskar bara jag kunde utöka dygnets timmar lite och ge lydnaden den tid som krävs. Men, men............andra saker måste och prioriteras före.
Hur som fick vi i alla fall en hel del lovord men även en del fingervisningar. Vi jobbade mycket med våra brister och klurade på både lösningar och tankar för fortsatt träning. Gruppen bestod av 5-6 tävlande ekipage och Natalie inbjöd alla till diskussion om var och ens vidare utveckling. Sånt är både bra, pirrigt och otroligt utvecklande tycker jag.

Själv håller jag också en kurs i lydnad just nu. Det var ett tag sedan jag stod där, på en appellplan, i en SBK-klubb i hopp om att ge lydnads entusiaster en kick och en tanke för vidare utveckling samt rådgivande inlägg ang träningssätt och tillvägagångsordning. Jag hoppas kunna ge dom några bitar i det stora pusslet.

I helgen ringde Clases till mig på jobbet och deklarerade att Tuppen var död!
När han stänga in hönsen för kvällen såg han att Tuppen saknades. Efter lite letande hittade han honom, fjäderfattig och med ett stort köttsår i ena sidan. Vad som hänt vet ingen. Kanske en grävling, räv eller en rovfågen som skrämts till flykten med sitt ärende outrättat och magen tom.
Kollade snabbt av blocket om det skulle finnas någon tupp i närheten att hämta. Men icke. Meddelade mina arbetskamrater om förlusten och genast drog en av dem upp sin telefon, ringde ett samtal och log nöjt när han förklarade att en tupp, om än väldigt ung och av lite annorlunda sort skulle levereras och ställas i min bil vid skiftets slut.
Utan att kolla närmare på rasen accepterade jag, åkte hem och släppte in den unga hanen till hönsen.
Tuppen skulle visa sig vara en Aracuana, en ganska stor hönsfågel utan stjärtfjädrar och med kindskägg. Jag hoppas hönorna ändå tycker han är vacker, hi,hi. Än har dom inte riktigt accepterat sin ny beskyddare men, man ska inte göra en höna av en fjäder och vad är väl en vacker fjäderplym i ändan mot lite mustasch på kinden??

 Mera tragiskt är att lilla Gemma skadat sig. Inget allvarlig, men nog så tragiskt då vår sista tävling för säsongen är i farozon. Tog ut henne igår för lite träning. Det har blivit lite lite med den varan den senaste tiden och efter den senaste kursen för Peter i minnet ville jag verkligen sätta ett och annat i minnet på den lille. Träningen gick jätte bra. Vi övade svåra innerflanken, långa hämt, släppa dragsidan fint, ta signal i fart och tempo/kontakt. (Ja, det där med tempot kanske inte var det som gick bäst... men, men) Efter träningen kände jag mig nöjd och studerade hunden belåtet. OCH vad fick jag se!!!! Hela frambenet nersölat av blod!!!
Vid en närmare koll konstaterade jag att trampdynan på baksidan benet flikats upp och blödde rejält. Attans!! Lindade om ett skydd under protest och såg en haltande trebent hund moloket hoppa ut på gården.
Nu skulle det visa sig att själva haltande mera var en reflex på att benet var lindat än att hon hade ont för så fort hon hittade en boll på gräset var det full fart och alla tassar i backen. Provade i dag att ta av lindan men direkt stötte hon i trampdynan och blödandet kom som ett brev på posten. Suck! Ingen smärta och inget funktionshinder men med skydd får man inte tävla. Nu hoppas vi på en mirakulös snabb läkning.

Det är inte bara en Aracuanatupp som ökar rasvariationen här i bygden. Grannen har också beslutat sig för att hålla får och getter i grannskapet. I söndags anlände den första. En Gute bagge! Men utan tackor, som förövrigt är på ingående beslöt sig den ståtliga herrn att rekognosera terrängen utanför sin egen hage. Och med nr1 skadad, småbaggars överlevnads chanser vid ev fajt och skyddande av mina tackors oskuld blev det mitt och Jovis uppdrag att fånga och stänga in den oinvallade sällskapstörstande rymmaren.
Och vi lyckades!!

 

 

Sist, en tanke som fyller mitt huvud:
Kan två bli tre??
Och blir de i så fall fyra sen??
Vad blir då summan av tid??

Synad

Är välsignad med omsorgsfulla  arbetskamrater. Då flickans, alltså min, ålder ökar och vissa organ behöver speciella stöd så ställer dom upp. Se bara vad en av "grabbarna" ordnade till mig. 

Golvat

Äntligen är golvet klart!!

En riktig hundvecka

Efter en veckas slitande (!?) inom pappertillverkning är det åter dags för lite ledighet. Och vad passar väl bättre att ägna ledig tid åt än hund?

Börjar redan i dag med att starta upp en grupp tävlingsentusiaster på Brukshundklubben. Det var ett tag sedan jag var aktiv i utbildningsverksamheten där och blev både glad och nervös på samma gång när jag fick frågan om att hålla kurs igen. Men nu har jag pluggat på lite och känner mig redo ;-)

I morgon är det vår tur att gå kurs. 2 dagar för Peter i vallhagen med lilla Gemma. Ska bli riktigt skoj! Vi har ju en del att jobba på, ... har vi märkt, hi,hi ;-)

Efter det åker jag o Lennart med alla hundarna till Nås och tränar. Långa hämt står på schemat! Sen blir det faktisk en vilodag innan jag och Sarah drar ner till Tidaholm och ett lydnadsläger för Natalie med Jossan och Ellen.

Puh! Kanske kan vara skönt att gå till jobbet igen efter allt detta.

Köket då, undrar kanske någon?
Jo, ja det går väl framåt, om än inte så fort.
Vi väntar fortfarande på golvmattan och kan inte göra så mycket innan den är plats.
De flesta köksluckorna är i alla fall på plats och delar av bänkskivorna bytta men ....................... vi lever i en enda röra. Och röra är inte min grej!!  :-(

WT

Då har vi kommit hem från Skottland och World Trial

 

En härlig resa med härligt sällskap,

 



bra boende,

 mysig omgivning,

 

OCH fantastiska, ja näst intill mirakulösa hundar och förare

Finalbanan var ingen lek

 

hämten var långa (uppe vid byggnaderna på var sida) och linjerna svårlästa.



Fåren var fina och såg löjligt enkla ut. Även om jag förstår att det bara var förarnas skicklighet och hundarnas rutin som gjorde det så. Vi hade bra platser på läktaren och fick en bra överblick över banan. Dock var kikaren den bästa packningsdetaljen. Det var helt omöjligt att se hundens placering och fårens huvudriktning utan den. Fattar inte hur förarna bar sig åt???

 

Tyvärr hade vi inget ekipage som gick under svensk flagg i finalen men i mina ögon är de väl värda en plats där.

World Trial Final results:

1, Michael Shearer, Bob, 691 (Skottland)
2, Kevin Evans, Greg, 683,(Wales)
3, Ricky Hutchinson, Sweep, 676  (England)
4, Jaran Knive, Bea, 671 ( Norge)
5, Aled Owen, Llangwm Cap, 660  (Wales)
6, James McGee, Glencregg Silver, 653(Irland, hundens ålder 1 år och 5 månader!!)
7, Jo Hansen, Sisko, 608 (Norge)
8, Nigel Watkins, Molly, 563(Wales)
9, Susanne Lejuez, Eryri Jaff, 535 (Holland)
10, Vic Morris, Bob, 521 (England)
11, Michael Shearer, Jim, 510  (Skottland)
12, Kevin Evans Jimmy, 497  (Wales)
13, Peter Martin, Jen, 350 (Skottland)
=14, Mosse Magnusson, Llanfarian Jim, Ret, (Skottland)
=14, Mosse Magnusson, Myllin Davey, Ret, (Skottland)
16, Ian Brownlie, Boredale Gus, DQ (Skottland)

 

 

 

 

 

 

Fortkörare

I bland går jag fort fram. Kanske lite för fort.
Som nu tex.
Från VP till IK-2 på tre månader med en ung hund som fortfarande
inte vuxit ur valphalsbandet och vars kunskap och erfarenhets konto just öppnats.
Men, men alla går vi vår väg, detta blev min och jag är rätt nöjd med valet.
Kanske skulle vi stannat i IK-1 ett tag till? Kanske skulle vi ha tränat, stärkt och säkrat mera inför en ev IK-2 start? Kanske skulle vi ha??? ................. Nej, ingen idé att spekulera. Jag valde, och i min värld valde jag rätt. Men även om hon utvecklats otroligt dessa tre månader så blev det svårt för lilla fröken i IK-2. Inte så att det tyngde, belastade eller rubbade oss i vår tro. Nej då! Konstaterade bara att vi inte är där ännu. Vi behöver bara mera rutin, mera kunskap och mera erfarenhet och det var just det vi började fylla på med i helgen. 

Banan i Vallsta såg otroligt enkel ut från åskådarbänk. Platt, öppet fält, stadiga, rörliga får, tydliga linjer och lagom med drag.
-Mmmm, det här ska nog gå tänkte jag.
Men det skulle visa sig vara betydligt svårare än så.
Efter att ha sett startande efter startande få problem med både utgång, linjer, drag och får fick jag revidera min tanke.
Hunden såg inte djuren i utgången, tackorna hade tendenser att glida i sär, dragen var listigt placerade på trickiga ställen och linjerna var svåra att hålla koll på.

Dag 1: Kände att Gemma inte hade en susning om var fåren var. Hade försökt visa på men hon har inte den erfarenheten att lyfta blicken nog långt bort utan spejade runt i en 200-250m radie, såg några vita ensilagebalar i skogen på motsatt sida och bestämde sig för att där var säkert fåren. Hon skar och jag trasslade en hel del med div signaler (har vare sig lookback, ut eller in på henne ännu) innan hon av en tillfällighet såg utställningen och rusade dit. Hon kom på tajt, sköt fåren mot handteringen, svängde runt dom och satte fart med dom ner mot mig. Hon hade varken tid att styra, lugna sig eller ens ligga ner. Visslan var tydligen ohörbar liksom mina gälla vrålanden om åtlydnad NU, tack! Framdrivningen var dock rak och balanserad även om den gick si så där 30 meter från linjen, ha,ha. Väl hos mig konstaterade jag att fåren varken var skrämda, uppskärrade eller flåsiga. De hade bara förts ner lite för fort men ändå stadigt. Fråndrivningen gick lite i samma slag och i dragsidan var det lönt i helsike att flytta henne. Men i delningsringen var djuren åter lugna och vi delade med full pott och satte av mot fållan. Ett fel skär bakom en gräsrugg orsakade lite kaos. Tackorna tog chansen att dra och vi fick hämta upp dem långt bakom fållan innan de snällt gick in och vi kunde stänga grinden bakom dem. Vi hade i alla fall gått runt och förhoppningsvis fått erfarenhetskontot påfyllt en aning till.

Dag 2: Samma hämt, vänd treangel med ett jättelångt första ben i drag mot uttaget, en pull through grind, delning och fålla. Var i valet och kvalet åt vilket håll jag skulle skicka. Hade ännu inte fått Gemma att lyfta blicken och speja längre ut. I går skar hon och tog djuren från vänster tråts att jag skickat höger och hon hade fortfarande span på ensilagebalarna till vänster. Ok, tänkte jag. Hon får gå vänster. Vill hon kolla balarna skär hon inte i alla fall. Men på väg till pinnen valde hon själv höger och så fick det bli. Efter ett par hundra meter vek hon inåt, letande efter får. Stoppade henne och försökte få henne ut på samma bana hon började. Hon trasslade lite, kom tillbaka, gick ut, gick in, gick ut och sedan så håg hon och slog höger. Bra!! Mera på kontot! Framdrivningen var ungefär som dagen innan enda skillnaden var att hon vid några tillfällen faktiskt prickade linjen. Men hon tog varken styrning eller lugnade sig på tillsägelse. Slet som ett djur för att få henne ur dragen på första benet, missade första grinden lade oss för lågt på första delen av crossen för att sedan avsluta den högt. Igenom pull through grinden och ner mot delningsringen. I delningen hade jag en tacka som hela tiden gjorde ansatser att fly undan. Hämtade själv upp henne ett antal gånger i ringkanten och när äntligen luckan kom rusade Gemma upp smeket henne i rumpan och "pussade" hennes lår. Tack!, sa domaren och det var bara att lomma ut med huvudet under armen.

Summa summarum så kan man konstatera att:
1 Hon behöver få insikt om att får finns längre ut, lyft blicken och spring på.
2 Vi är ett team även långt bort, lita på mig
3 Drag är till för att användas inte bara hållas.
4 Inrusningar och bett är INTE ett alternativ. Inte ens i en liten, trött och oerfaren hjärna.
5 Viljan och drivet finns där och hon för djuren bra.
6 Rutin/erfarenhetskontot är för skralt även om det ökade nu

Överlag är jag nöjd med både henne och mig. Vi kunde inte göra mera. Inte då och inte nu. Vi behöver mera kött på benen först. Och det ska vi skaffa oss. Flera IK-2 starter och mer avanserad träning med siktet högre och längre bort :-)

Och medan jag varit borta och "lekt" med får så har mannen i huset slitit på med köks renoveringen. Tyvärr var det leveransförseningar på golvet vi valt men flertalet av luckorna är på plats.

 

Nu väntar nya äventyr. Mot Skottland och World Trial. 
Att få se de riktiga essen i vallningens ädla konst ska bli riktigt roligt.
Antar att min kunskap och erfarenhet är en fluglort hög, jämfört med dessa hundar och förare