Det går fram-åt

Japp, idag var vi på´t igen.
Kastade om kläder efter jobbet och tog Jovi med mig ut i fårhuset.
Först sortera ut träningsfåren och sedan ut på åkern.
Drog ett djupt andetag, förberedde mig på strid och deklarerade FRAM! med barsk röst.

Som skjuten ur en kanon (ja, en liten kanon med alldeles för tung kula och dåligt med krut) satte hon fart framåt, rakt mot djur.

Paff, stod jag bara och tittade och hon knatade på.
Vad var detta??
Lade ner henne. Skickad på en kort flank, stopp och fram i en cross.
Jo då, hon satte fart igen.

Vi höll på så en stund och inte EN ENDA gång behövde jag höja rösten, eller hota och det bestämdaste. Inte heller försökte hon fly undan. Det är klart, det var inte vackert, känsligt eller särskilt förigt men det var i alla fall fram. Och den störande jag håller i dom bromsen var bortblåst. Ha, där fick jag haft dåligt samvete och tyckt att jag var på tok för hård igår Några gånger såg jag dock hur hon styrde upp och höll i lite, men de var fortfarande på väg framåt. Kan hon bara få känna hur hon kan nyttja broms, tryck och styrning kan det bli riktigt bra, men det är en bra bit dit. Och vi ska inte ropa HEJ än ;-) Misstänker att hon inte sagt sista ordet ännu.

Glad åt genombrottet tog vi en lång härlig promenad längs den gamla banvallen.
Det konstiga var att jag tyckte mig märka en skillnad på henne även där.
Jovi brukar, när hon är kopplad "monotont" bara gå framåt. Som i tomma intet, lite avstängd, nästan okontaktbar. Hon nosar inte, och tittar sig inte omkring. Och släpper jag henne lös är det att springa, eller studsa som en studsboll i djupsnön som är huvudsysslan. Nu tog hon spontan kontakt med mig flera gånger, nosade runt och undersökte omgivningen, sprang inte lika långt bort och kom ofta och glatt fram och kollad vad jag eller Lexa sysslade med. Lite mera en vanlig hund, helt enkelt.

Två viljor av stål

Fylld av beslutsamhet och träningskamratens råd kastade jag om kläder efter jobbet och satte av mot fårhuset. Nu skulle här genomdrivas. Min vilja och min vision. Jovi, som inte anade vad som rörde sig i mattes huvud viftade glatt på svansen och for in i ladugården.

Vi började med att sortera ut lammen, något som i normala fall är Lexa uppgift. Men skulle vi nu sluta dalta så skulle vi. Själva sorteringen gick galant men jag trordet berodde mer på att tackorna lärt sig hur det ska vara än att hunden briljerade. Stor-tackorna in i lilla boxen och lammen kvar i den stora. Sedan tog vi ut lammen på åkern och startade.

Till att börja med gick det hela rätt bra. Men när Jovi började på att bestämma hur hon tänkt sig det hela och jag satte emot. Ja, då var det inte lika kul längre. Hon började dumvida, ligga sig vid mina fötter och mesa, ja hon till och med försöka ge sig av från hagen. Och finns det något jag ogillar mer än att inte trycka framåt så är det att fly undan, utan att ens försöka. Det blev hon naturligt vis varse.

Vi tragglade säkert en halvtimme innan hon fattat att det fanns inget annat alternativ. Fram är fram, rakt mot djur och de ska rinna iväg för dig. Konstigare än så är det inte. Och jag kan väl säga att så mycket till vallning var det väl inte. Hon småsprang mot djur med svansen långt under magen, men hon sprang rakt mot och djuren flydde undan, lite småskärrade. Normalt är de lugna och trygga när Jovi vallar dem men nu verkar de inte alls lita på henne. Så för hon försökte bryta sig ur var jag på henne. Åh, vad ont det gjorde i hjärtat att se henne (förmodligen precis vad hon ville åstadkomma) men jag gav mig inte och till slut såg jag hur slappnade av en aning, svansen rätade ut sig och mera fokus riktades mot djur. Där bröt vi det jobbiga och hon fick ta upp dem till ladugården igen, och plötsligt var all press som bortglömd. Skitunge ;-) hi,hi.

Blir spännande att se vad som händer nästa gång. Lärde hon sig något eller minns hon bara obehag och inte vill alls? Ja, förmodligen är våra duster inte över med detta men kanske inser hon att jag faktisk har en plan, att jag vet vad jag vill och tror att hon kan.

Så länge du försöker samarbeta är vi ett team och jag kommer alltid att finnas där och ledsaga dig i rätt riktning.

Fram då för hel_ete!!

Vallat i dag igen, och som om vanligt blir det bra träning hos och med Samuelssonligan. Vi fick massor med "baxningar" och tänkvärda bokstavskombinationer att ta med oss på vår fortsatta resa i vallningens mysterium. Somliga nya men de flesta irriterat upprepade. Ja, jag måste vara trång i skallen. Men i dag kom jag faktiskt på mig själv att jag glömt att pausa. Så då gjorde jag det :-)  ............en gång...........sen var det borta igen. Blir man trött eller??

Jovis stora, eller om det är mitt, bekymmer är att hon inte vill trycka djuren framåt. Blir så frustrerad så jag kan gå upp i limmningen när hon bara står där och säger:
-Näää, dää gål inte............. :-(
Hur svårt kan det va?
Måste hitta ett sätt att övertyga henne. Jag vet att det finns, men jag får f-n inte fram det :-(
Ewas råd: Var tydlig, bestämd, genomdriv, pressa, ställ krav, visa vad du vill
Jojo, betydligt lättare att säga, förstå och acceptera (för det gör jag) än att genomföra. Hon drar på något vis in mig i en mjäkig otydlighet. Jag vet vad jag måste och jag vet vad jag kan men här tror jag hjärtat spökar med min hjärna. Får försöka lämna känslorna utanför och köra på fakta.

Lexa däremot, har jag inga bekymmer att köra faktaspråket med även om hon kan behöva lite känsla då och då. I dag är jag rätt nöjd med henne. Hon är ju lite som hon är, men vill, kan och är aldrig omöjlig.
Dom är verkligen som Ferdinand, båda mina hundar. Den ena som innan bisticket och den andra som efter ;-) Men vad tusan, jag är inte så perfekt jag heller.............eller?? och här i bloggen går känslan före förnuftet.

På Bröderna Samuelsson har jag inte mycket att klaga. Det är klart, den ene kunde ju lägga sig bättre, släppa tidigare och inte se allt ur vall perspektiv utan lyssna in och lyda. Och den andre kunde ju lära sig att fatta snabbare, ta egna beslut som stämmer överens med beslutsfattaren och bli lite mera robot, inställd på en sak tills programmeraren väljer att byta kanal. Ha,ha, så jag fick till det. Och då kanske man kan räkna ut vem som fick en klagan?
Alla gör vi vad vi tror är rätt, även om det inte var så andra tänkt.

På G nu

Tror vi blivit smittade av något virus. Träningsvirus! För i dag var vi på´t igen.

Jovi var först ut och nu hade jag bestämt mig för att göra något åt fösningarna. Det skulle vara rakt och med aningen mera tryck under sulorna. Jag fick slita rätt hårt kan jag erkänna och var både flåsig och varm när passet var klart. Men, jag tyckte ändå det var lite bättre än gårdagens flams-trams. Jovi är ju inte lik Lexa på något vis. Hon får lite panik när fåren rinner iväg eller blir rädd henne. Då stoppar hon, alternativt 1 upp dom genom att vända hem dom eller alternativ 2 slår i tvärniten i sina egna tassar. I Lexas fall var det otänkbart att får skulle vara stilla och när de rörde sig skulle de helst fly snabbt, skräckslagen av hunden där bak. Att ta det lugnt och vara finkänslig var otänkbart!

I dag sprang jag med. Pushade, stöttade och hjälpte Jovi trycka på djuren samtidigt som jag korrigerade upp henne bakom djuren hela tiden. Det var både pulsigt och svettigt kan jag lova, men vad gör man inte för att få sina fyrbenta att förstå.

Lexa punktade jag i några hämt samt stående stopp. Dom stående stoppen nötte vi i höstas en del men med en metod jag inte riktigt var nöjd med. Kände att hon stannade mera av mekaniska skäl än med en tanke. Med dagen övning tvingades hon tänka VAD som förväntades av henne om hon skulle få gå på djur. Och det tog ett tag innan poletten rullade ner. Försökte med allt annat först, men när hon insåg vad som gav utdelning fick vi till några ruskigt fina stopp. Vi får fila vidare med detta.

Det här med stående stopp är ofta på tapeten när man läser om träning. Själv har jag inte alltid fattat anledningen och inte brytt mig i att träna det. Men när en instruktör förklarade för mig varför han ansåg att Lexa skulle ha stående stopp gick det upp ljus. I hennes fall handlar det inte om att kunna ett moment till, se stilich ut eller få vallningen att flyta på. I hennes fall handlar det om att behålla lugnet. Läggandena innebär stor påfrestning för henne, hon stressar och trycker på djur ännu hårdare och när jag har försökt att stävja det med ännu mera ligg och ligg kvar har vi hamnat i en ond cirkel. Jovi däremot som är en naturstående hund behöver läggas i sina stopp för att öka i sin koncentration och fokusering och inte bli "lullig".

I morgon bär det av till Ewa S. ¨
Då får vi höra vad hon tycker om mina nya tankar och jag tror att hon även har några egna att dela med sig av  :-)

Trångsynt i både öga och hjärna

Undrar vad det beror på att jag börjar se sämre och sämre.
Jo, nu räcker knappt armarna till längre.
Har fått lov att köpa mig ett par läsglasögon.
Men vägrar inse att minsta förstoringen kanske var i lägsta laget.
Gnäller ständigt att ljuset är för dåligt.

I går hade Claes tröttnat på mitt klagande och bytte ut den svaga punkbelysningen i köket till rediga lysrör. Jösses vilken skillnad, nu ser jag jätte bra. Synd bara att han inte köpte rör med inbyggd skärpa.

I går tog jag faktisk mig i kragen och gick och tränade en stund. Åh, vad roligt det var! Eftersom det börjat skymma krånglade jag inte ut fåren på åkern utan vi höll bara till i lilla vinterhagen. Kände ganska snart att det var på tok för lite utrymme för fåren och komma undan en tajt halvgalen Jovi som verkligen vilat sig i form. Jo, ni läste rätt. Halvgalen! Jädrans vad hon röjde på. (Men det är fortfarande med Jovi mått mätt, jämför man med Lexas unghunds race så var det en smekning, hi,hi) Och nu kommer det.........RIKTIGT ROLIGT ATT SE!!!!

I dag var jag ledig och efter att ha varit och handlat fårfoder, kattmat och hundkulor bestämde jag mig för att ta ut fåren på större ytor. Lexa och jag sorterade och delade. Ut med lammen och in med de dräktiga tackorna. Vi börjar få riktig fin snits på det nu :-)

Det var samma röj på Jovi nu, men så snart hon kände att det fanns plats och utrymme lugnade hon sig. Men jag måste jobba på fråndrivningarna. Hon tendera för mycket att gå runt och samla istället för att trycka iväg. Problemet är att rundande tycker hon är roligare och förmodligen mera lättbegripligt. Hon får respons och styrsel vilket jag måste tydliggöra att hon även kan få  framåt. Känner bara inte riktigt hur ännu. Det får bli ett fall för mina kära träningskamrater, hi,hi,hi. Lexa jobbade fint när hon fick gå iväg med fåren själv. Men så fort kommandona började komma blev det ryckigt. Hmmm......??? Slänger in det i dossiern till kamraterna också ;-) Åsså jag då!! När f-n ska jag lära mig att pausa!?!, att Jovi behöver tydliga hjälper och att Lexa inte gör bättre än hon måste?? Suck, vad trött jag blir på mig själv :-(( Och här tror jag inte kamraterna kan hjälp. Detta är något jag måste jag ta tag i själv.

Rödluveland

Visst är det fina djur.

Men att ha dem inpå knuten är inte så kul. Man går ständigt och är orolig.
Lever fåren när jag kommer hem?
Är katterna i säkerhet?
Törs man ha hundarna lösa?

Mina hundar är inga hundgårds hundar direkt och de är heller inga ensamtörstare.
Men nu har det blivit så, att min gamla avdelning på jobbet behöver hjälp och jag har lovat att bistå. Detta innebär att både jag och Claes jobbar dag och är hemifrån nästan samtidigt. En liten förskjutning av våra arbetstider har vi dock lyckats gjort. För hundarnas del blir plötsligt dagen en annan. De tvingar vistats i hundgården betydligt mera och med bara varandra som sällskap. Men de har ändå något att glädjas åt. Vi tar långpromenader och tränar lite trix och fix på eftermiddagarna och kvällarna. Och det är något de inte varit bortskämda med.

Dagen långpromenad var dock lite i oroligaste laget. Vi tog en sväng genom skogen medan det ännu var hyfsat ljus ute. Både Lexa och Jovi visade stort intresse för något längre in i grandungarna. Av jägarna i trakten har jag fått reda på att det rör sig varg här i skogarna. De har också setts av boende längre ner i byn. Tänk om vi stötte på dom. Tänk om de var där uti skogen. Tänk om .................... Ja, det många oroliga tänk som for genom skallen medan vi, eller rättare sagt jag spänt promenerade vidare, hela tiden med ögonen på skaft och en oroskänsla i magen. Som tur var såg jag varken Gråben eller spår av honom längs vår väg och jag hoppas jag slipper göra så resten av min tid i deras revir.

I dag firar vi!

Jovi är friskförklarad! :-)
Var till vet. i morse och tog bort stygnen. Resultatet på proven hade kommit och knölen visade sig vara helt ofarlig. Den bestod enbart av ärrvävnad och torde ha uppkommit av yttre våld. Veterinären gissade att hon kanske slagit i en pinne eller något dyligt, men jag tror jag vet bättre, och NEJ!, jag har inte slagit henne ;-).
Jovi har en förkärlek till att kasta sig upp mot foderbordet när tackorna utfodras och bita dom lite i näsan. Varje gång hon gör det, ca sjuttioelva gånger under utfodringen slår hon i magen i foderbordets kant, precis där knölen satt. Så nu får det bli slut med sådana fasoner i framtiden. Det gör både ont och kostar pengar.

Men nu är hon bra igen och det måste ju firas!!

Började förmiddagen med att ta ut Lexa på en frivallningspromenad med lammen.

Hmmm...? Orättvist kan man tycka, det är ju Jovi som ska fira.
Jo,sant men hon fick ett vallpass i går hos Ewa J som jag var mycket nöjd med :-)

Efter det tog jag bägge hundarna och åkte till stan där vi gick en lång utforskande promenad längs en välbesökt slinga. Det var lite småruggigt ute och inte blev jag varmare under promenaden. Dom stackars bonnhundarna som knappt sett en lyktstolpe kom snabbt underfund med att det var där stadshundarna gjorde sina behov. Varje stolpe skulle sniffas igenom, noggrant. Och där fanns några kan jag meddela. Jovi som inte varit så mycket i tätbefolkat område hade mycket att studera. Där kom cyklister, stavgångare, barnvagnar och små ettriga stadshundar som fräste kaxigt när man passerade. Lexa som är mera erfaren stadshund brydde sig inte om omgivningen utan var mer fokuserad på att snabbt ta sig till nästa stolpe.

Efter någon kilometer blev vi stoppade av en kvinna som undrade om det jag hade i kopplet var sådana där bordercollies som vallar får?
-Ja, svarade jag.
-Den med!?, sade kvinnan och pekade på Lexa.
Ha, ha, inte första gången jag ser den minen på en person när dom undrande får reda på hennes ras tillhörighet.

När promenaden var avklarad lämnade jag Lexa i bilen och tog med mig Jovi in i stadens centrum. Vi skulle gå till zooaffären och köpa firar attiraljer. Vägen dit blev dock en stressig upplevelse för Lillan. Med öronen på skaft och ögonen vidöppnad gick huvudet som en jojo på Jovi. Hon ville hinna med att se allt. Folk, hundar, skyltar, självöppnande dörrar, bilar, skyltfönster och alla möjliga sorters väskor och kassar som dinglad fram i näshöjd och väl framme i zooaffären kom nästa stora intryck.
-GODIS! hyllvis!!!.... och LEKSAKER!! i massor!!!. Är detta himmelen??
Hon for runt i affären. Snodde ett par godisar och provtuggade en och annan leksak.
Men som med små barn så får man som vuxen gå in och styra upp det hela en aning. Vissa saker är ej lämpliga för barn under 3 år eller bordercollies med tugga och slita behov så hur gärna hon än ville så fick de uppstoppade plysch leksakerna stanna kvar i affären. Men lite smågodis och några latexpipisar blev det.

Väl hemma igen skulle firadet fortätta. Dax för festmiddag!
På menyn:

Förrätt: Plättar med glass och chokladsmile

Huvudrätt: Makaroner och korv med ett leende av blodpudding

Och till desert ett par grymt ;-) goda nasseöron.


Men föst måste man göra sig fin.

Något som gästen ifrågasatt oerhört

Rena fina och väldoftande var det så äntligen att gå till bords. Mums!!

Efter middagen tar de sig en lur på bästa snuttefilten.

Jo, hon har en sån, en snuttefilt. Än är hon liten, min lilla mumsa ♥

Spring för livet

Inspirerad av gårdagens minst sagt knackiga vallningsresultat tog jag en tur med lammen och Lexa. Först sortera bort de dräktiga tackorna och sedan en promenad med resten. Lexa fick sköta jobbet helt själv. Hålla igång gruppen och styra upp dem längs stigen. Tycker hon skötte sig fint. Lugnt, avspänt och i jämnt tempo knallade vi på. Tyckte att ett av lammen rörde sig lite konstigt och när jag hittade blodspår i snön anade jag oråd. lexa fick packa i hop de små så att jag kunde kasta mig över ett och ett och kolla ev sår. Men inget. Såg mera blod, kollade igen. Ställde flocken stilla på ett "rent område" och väntade en stund för att sedan se om det fanns blod i den snön. Men inte. Hmmm...??? Efter ytterligare en bit såg jag en ganska stor blodfläck på sidan om där fåren gått. Då slog det mig! Måste vara från älgen de sköt här för ett par veckor sedan och transporterade hem samma väg som vi nu gick, puh!

Lilla Jovi, som ännu har stygnen kvar fick inte följa med ut med fåren. Istället fick hon en långpromenad i koppel runt byn. När vi kom till gamla järnvägsvallen tänkte jag att det kunde vara skönt för henne att få vara lite lös. Kanske småjogga lite och snosa i frihet. Hann inte mer än koppla loss henne förrän hon drog järnet bort längs vallen. Full fart! Ropade och gastade som en galning men hon bara fortsatte framåt. Det hann gå ganska många tankar genom skallen när jag såg den lilla hunden som en prick försvinna i fjärran. Det fanns i en chans i hel_ete att jag skulle hinna i kapp henne. Men så plötsligt, såg pricken bli större och större och så kunde jag urskilja att det var en hund på väg mot mig i full galopp. Lycklig, glad och med svansen i topp. När hon kom fram klappade jag om henne både i glädje att hon var hel, ja man vet ju aldrig, en tur ut i skogen kunde ha medfört att hon fastnat i ris och rivit upp såret och för att hon såg så himla lycklig ut. Hann precis tänka: Tur! När hon skenade iväg igen, samma väg. Långt, långt bort innan hon vände och kom tillbaka. det var precis som att all uppdämd energi efter två veckor under ständig bevakning och koppelpromenerande skulle ut. Efter denna andra vända kopplade jag upp henne och hon trippade nöjt hemåt.

Nu ligger de båda och vilar. Rätt nöjda med dagen.........så här långt ;-)

Ringrostiga

Äntligen fick vi till lite vettig träning efter allt helgfirande, jobbande och isiga hagars dagar. Och även om inte dagens insats ställde sig till "de bättre vi gjort" så kändes det ändå skönt att komma igång igen. Från början hade jag inte ens en plan utan kastade ihop en i en hast sådär. Det skulle visa sig att jag fick ifrån gå den ganska snabbt och i stället jobba med det som för dagen var svårt.

Komma igång igen, efter för lång vila!
För jisses vad ringrostiga vi var, oj,oj,oj :-(
Vallningen blev statisk och ryckig med långa betänketider och fördröjningar till handling.
Även om jag har underhållit muskler och flås på Lexa så hade hon tappat i vallkoncentrationsork. I andra pausen satt hon otroligt nog, för ett kort ögonblick och nickade till, helt tom i huvudet. Men nu har vi startat upp maskineriet, smörjt lederna och uppdaterat hårdisken. Nu hoppas jag bara att Jovi ska bli friskskriven, att vädret håller f-n på sig och att vi får vara pigga och orkar hålla tempot och motivationen uppe för regelbunden träning.

Rasta-Safari

Dagen har bestått av ett evigt rastande.

Först ut var Jovi, som fick en riktigt långpromenad i solskenet.
Lexa fick stanna hemma då det var för isigt på vägarna för mig att hålla reda på två dragmackar samtidigt som jag skulle balansera fötterna på de få gruskorn som syntes. Dessutom behöver hon lite egentid både med mig och med världen utanför. Och man kunde verkligen se att det är bonn-hundar jag har, vana att se omgivningen med landsortsögon. Föst mötte vi en häst. Hästar har hon sett massor och de i sig är inte konstiga. Men när det satt en påpälsad, hjälmprydd människa på dess rygg, ja då blev det konstigt. Sedan kom en hurtig kvinna med stavar. Oj!, det var också konstigt. Och när vi mötte hundar som såg allt annat än bordercollieaktiga ut visste hon inte vad hon skulle tro och när en av dem (en eng.blodhund) gav ljud, då trodde jag ögonen skulle trilla ur skallen på henne. För er som inte hört blodhunden ge ljud kan jag meddela att den låter ungefär som en skriande åsna.

Efter Jovi var det dax för Lexa som behövde sträcka ut och få springa. Vi tog en promenad i skogen, vallade av en ruta och körde lite uppletande. Jisses, så taggad hon var. Fyra föremål på under 2,5 min! och då var det ändå inte effektivt, bara väldigt snabbt.

Sist ut var katten. !??! Jo, även han behövde ut.
Dels för att lära sig att hitta och bli trygg men också för att aktivera sig.

Bättre med aktivitet utomhus än inne på fönsterbrädan.

Av jord är du kommen, av jord skall hela huset.......................

Lite lek på altan med Sabbaton



 Sen var det dax att öva klätter teknik.

Ser ut att gå bra!

Vi tittade till fåren,

dom såg stora och farliga ut tyckte Dio,

men han vågade sig ändå fram och hälsa.





Dålig känsla i magen

Känner inte riktigt att det står helt rätt till med Jovi-liten.
Hon är pigg, glad och livlig över lag men då och då känner jag att något är fel.
Vet inte riktigt vad??
Kanske för att hon reagerar annorlunda i vissa situationer,
blir ovanligt trött efter en promenad eller inte har samma Jovi-aura som förr.

Dessutom tycker jag inte operationssåret ser ut/ känns som det borde.
Hur jag nu kan veta det som inte är doktor på långa vägar.

Såret är svullet och jag kan känna tydliga knutor.
Ungefär som den vi opererade bort och ännu ej fått analys svar på
Hon har ingen feber, såret är torrt, läker fint och verkar inte vara vätskefyllt.
Ringde i alla fall vet. som trodde det kunde vara en reaktion på sy tråden men bokade in henne för en koll i morgin bitti. Skönt! Har fått erfara för många gånger att mina aningar varit befogade.

För er som följer bloggen kan jag meddela:
Katten åkte ut från sovrummet i går natt efter att först ha vält en blomkruka och sedan försöka lista ut i hur en persienn är konstruerad. Strax intill mitt huvud!

Inlärningssvårigheter och sömnproblem

Att hålla Jovi lugn och stilla skulle visa sig betydligt svårare är veterinären förutspådde.
Minns hennes ord vid hemgång.
- Med den här lilla lugna, timida tjejen lär det inte bli några problem.Jo, pyttsan! Under det år hon bott här har hon hört så många stilla, lugna ner dig och nej-sluta att de tydligen har slutat betytt något. Till saken kan också höra att de sällan varit riktade till henne utan oftast till den andra lilla damen i huset.
Hur som så reagerar hon inte på en enda tillsägelse utan bara vänder sig om och tittar på Lexa.
-Jaha så fick du dig en tillsägelse igen då. Ha,ha,ha

I går beslutade jag mig för att byta den uppblåstbara kragen till den mer traditionella.
Dels på grund av att hon inte kan låta bli att vara på det rakade benet som droppet setat i och dels för att hon tyckte det var mentalt jobbigt att bära den dag ett, och därför höll sig stilla.
Samma sak hände nu. Hon blev stående mitt på golvet och kunde inte röra sig.

-Fint, nu kunde jag fokusera på annat.
Men efter en halvtimmes stående och funderade kom hon på annat.
-Det går faktiskt att springa runt i den här också. Fick bara lov att komma på hur den funkade.

Katterna stirrade förvånat på den nya UFO-hunden.



Men de vande sig snart

Och började viska om hennes nya look





Något som inte är så smart när man har med en hund med inbyggd kattfälla att göra.

Men de hade också buskul

Och lite annat kul...  :-(

Och apropå katten. Grrrrrrrr...........#3&#%

Jag har ett tricks att svalka av mig på natten om värmen under täcket blir för outhärdligt.

Jag sticker helt enkelt ut tårna utanför täckeskanten en stund och vips så blir hela kroppen avkyld. I natt vaknade jag till av att vara på tok för varm för att sova riktigt gott och gjorde därför som jag brukar.

Men..........det skulle jag aldrig gjort. För längst ner i fotänden låg lille Dio och bara väntade på att något råttliknande skulle stick upp huvudet. Och tydligen var detta mina tår!!

-Aaahoooo!!  skrek jag i högan sky när han spände klorna i min varma fot samtidigt som jag kände huggtänderna borra in sig i  tån.

Resultat= Hela ligan klarvakna, studsandets och väntades på frukost.

Hur lätt tror ni det vara att somna om nu??

Kopplade korta promenader utan spring och bus med Jovi ger knappast Lexa önskvärd aktivitet.

Då är det tur att det finns lösningar



Tur i oturen?

Det är något jag hoppas att vi har nu.

Jovi är opererad (otur) och allt har gått bra.

När veterinären öppnat henne tyckte hon inte att knölen såg ut som en juvertumör utan snarare som inflammerad vävnad. Så istället för att ta bort tre juver skar hon bara bort själva knölen. Resultatet blev en betydligt lindrigare operation (tur) och bara en sjättedel så stort sår.

Knölen är nu skickad på analys och vi hoppas att det inte ska vara något allvarligt.

Den mordena uppblåstbara kragen tackar både jag  och Jovi Gud för,
ty den gamla hederliga var inget en liten julröd t-shirt klädd flicka kunde acceptera.



Nu återstår för oss tvåbenta att hålla lillan still och ointresserad av såret.

Något som inte är helt lätt. Som tur är är hon ingen helvild galning. Men att gå ifrån en låg men dagsjämn aktivitetsnivå till ett vakum är ingen barnlek, inte ens för Jovi. Vi får försöka ägna tiden till lite tankekrävande aktiviteter och hushålla med de mer rörelsebaserade.

I och med extra övervakningen av Jovi blir de övriga medlemmarna i flocken lite åsidosatta, något det proteseteras alldeles väldigt mot från vissa håll.

Men var sak har sin tid så även för lilla Dio. Just nu får det räcka med att bara vara söt (och lite sur).

Kanske inte som en balklänning

I dag var lilla Dio med ut i fårhuset och det var med en förnärmad syn han undrade om det verkligen anstod en adlig raskatt att rumla runt bland dynga och höbös. Men rätt snart, och med Sabatons vägledning kom han på att det var just det som var livet! Jisses, vad kul de hade. Upp och ner i höet, hoppa från halmbal till halmbal och klättra runt och balansera på får boxarna.

Väl inne igen var det dax för nästa nymodighet. Pälsvård!
Det måste väl i alla fall vara värdigt en prins?

Eller???

Lilla Jovi, intet ont anande provade sin after-operations stass.
Söt, eller hur?

I eftermiddag tror jag granen åker väck. Om inte av mig så  ...................................

Trist start

Då var 2011 slut och ett nytt år har börjat.
Tyvärr blir starten på året inte den bästa. I alla fall inte för Jovi.

Har hittat en misstänkt juvertumör och operation är planerad på torsdag.
Stämmer misstankarna väntar ett större ingrepp och en öm, passningskrävande rehabiliteringstid.
Har varit med om samma sak på en mina goldrar och minnet av den tiden är inte den bästa.
Flera komplikationer och massa strul. Som tur är är Jovi i bra kondition för övrigt vilket för det mesta bidrar till en snabb och fin läkning. Dock känns hon lite för ung för en sådan här diagnos. Men tumörer är inget man råder över, synd nog :-(