Livets ljusa stunder

Blah, vad jag ogillar den här årstiden. Rå kyla och ett ständigt mörker. Det spelar ingen roll hur man klär sig eller vilken tid på dygnet man planerar verksamhet. 

Det är hela tiden en kamp om att hålla sig varm och hinna med det man ska innan dagsljus byts mot dunkel. 

Min räddare i nöden just nu är pannlampan. 

Den sitter på skallen för det mesta. 

När jag rastar hundar, går ut med soporna, hämtar posten, fodrar fåren, ja så fort jag går ut genom dörren. 

Det är faktiskt så att jag till och med har den på inomhus!!!

Jo, det är sant. 

I veckan pajade ett lyse i badrummet och den lampa som återstod gav inte så mycket ljus ifrån sig. 

Då var pannlampan bra att ha.

Nu har hussen fixat och trixat med nya lampor och oj!,vad dom lyser och oj!,vad man ser bra. Kanske lite för bra för att gynna en god självkänsla. Ty i mörker syns varken rynkor eller andra skavanker. Där är vi alla vackra. 

Ett annat bra användningsområde för min pannlampan inomhus har varit när såren på Adak ska rengöras. Det har varit en hel del pyssel med såret och i går tog vi bort dränet så jag hoppas det ska läka och torka ihop nu. Lite svullet och rinnigt är det ännu men Adak är vid gott mod och verkar inte minsta bekymrad över vare sig sår, skada, kulfragment eller tratt. Mera bekymrad är hon nog över dessa ständigt kopplade älglösa småpromenader. 

Och apropå älg så har vi i veckan varit till älgparken i Ockelbo. 

Nu kan man ju undra vad vi gjorde i en älgpark? Hussen som inte gör annat än att träffa älgar, fniss. Grejen är den att parken erbjuder hundar, speciellt unga, rädda eller otrygga hundar tillfälle att under ordnade former möta älg. 

Vårt besök handlade alltså om att ge valparna ett så bra första möte med sina kommande utmanare i skogen vi kan, utan att dom ska behöva bli träffad av en klöv eller spetsad av ett horn. Dessutom fick vi också chans att se var i sin mognadsprocess de står och om dom är redo att möta verkligheten. Intressant och lärorikt var det och valparna visade stor potential för framtiden. Tex så var nån tidigare i skallet och nån annan i förföljandet men alla tre visade på fina drifter, lugn stadga, mod och intresse. 

Själv fick jag också lära mig en del om dessa ståtliga djur. 

En annan ljuspunkt i dunklet är att Jovi kanske äntligen hittat "hem". 

För ca tre veckor sedan reste hon norröver för att prova lyckan så som arbetshund på en nötgård. 

Familjen som äger gården är ganska nya vad det gäller vallhundar men i behov av en hjälpreda. Något jag tror Jovi passar ypperligt till. Att slippa all petimeter styrning och regel anpassade moment och i stället få använda sin klokhet och djurkänsla i ett praktiskt syfte och bli uppskattad för det!! Det är hennes grej. 

Och det är väl ingen hemlighet att vi inte riktigt harmonierade ihop, hon och jag.

Nu verkar det som att familjen har fattat tycke för hunden och hon för dom. De har provat henne på både får och nöt, hon funkar i vardagen och går i hop med gårdens övriga hundar. 

Det är klart att vi saknar och kommer att sakna henne men jag tror ändå vi gör henne, och förhoppningsvis också familjen en tjänst. 

Detta innebär att Gemma kommer att få ta lite större ansvar här hemma. Det fanns faktiskt uppgifter där jag hellre valde att jobba med Jovi än någon annan. Som tex inne i ladugården, invallning av djur eller i lamningstider. Önskar henne och hennes nya flock stort lycka till. 

Puss på dig min kära vän. 

Nu till något helt annat. 

Vill göra ett förtydligande. 

Då datorn och bloggers program inte riktigt kommer överens sker för närvarande allt bloggande via telefonen. Och då det är svårare att få en helhetsöversikt på mobbens lilla skärm får ni stå ut med att både stavelser, ändelser och ordval kan bli fel ibland. 

Tack för att du ändå läste mitt inlägg och skriv gärna en kommentar, hälsning eller varför inte ett värmand ord så här i höstrusket. Något även jag borde bli bättre på att göra.