Fortkörare

I bland går jag fort fram. Kanske lite för fort.
Som nu tex.
Från VP till IK-2 på tre månader med en ung hund som fortfarande
inte vuxit ur valphalsbandet och vars kunskap och erfarenhets konto just öppnats.
Men, men alla går vi vår väg, detta blev min och jag är rätt nöjd med valet.
Kanske skulle vi stannat i IK-1 ett tag till? Kanske skulle vi ha tränat, stärkt och säkrat mera inför en ev IK-2 start? Kanske skulle vi ha??? ................. Nej, ingen idé att spekulera. Jag valde, och i min värld valde jag rätt. Men även om hon utvecklats otroligt dessa tre månader så blev det svårt för lilla fröken i IK-2. Inte så att det tyngde, belastade eller rubbade oss i vår tro. Nej då! Konstaterade bara att vi inte är där ännu. Vi behöver bara mera rutin, mera kunskap och mera erfarenhet och det var just det vi började fylla på med i helgen. 

Banan i Vallsta såg otroligt enkel ut från åskådarbänk. Platt, öppet fält, stadiga, rörliga får, tydliga linjer och lagom med drag.
-Mmmm, det här ska nog gå tänkte jag.
Men det skulle visa sig vara betydligt svårare än så.
Efter att ha sett startande efter startande få problem med både utgång, linjer, drag och får fick jag revidera min tanke.
Hunden såg inte djuren i utgången, tackorna hade tendenser att glida i sär, dragen var listigt placerade på trickiga ställen och linjerna var svåra att hålla koll på.

Dag 1: Kände att Gemma inte hade en susning om var fåren var. Hade försökt visa på men hon har inte den erfarenheten att lyfta blicken nog långt bort utan spejade runt i en 200-250m radie, såg några vita ensilagebalar i skogen på motsatt sida och bestämde sig för att där var säkert fåren. Hon skar och jag trasslade en hel del med div signaler (har vare sig lookback, ut eller in på henne ännu) innan hon av en tillfällighet såg utställningen och rusade dit. Hon kom på tajt, sköt fåren mot handteringen, svängde runt dom och satte fart med dom ner mot mig. Hon hade varken tid att styra, lugna sig eller ens ligga ner. Visslan var tydligen ohörbar liksom mina gälla vrålanden om åtlydnad NU, tack! Framdrivningen var dock rak och balanserad även om den gick si så där 30 meter från linjen, ha,ha. Väl hos mig konstaterade jag att fåren varken var skrämda, uppskärrade eller flåsiga. De hade bara förts ner lite för fort men ändå stadigt. Fråndrivningen gick lite i samma slag och i dragsidan var det lönt i helsike att flytta henne. Men i delningsringen var djuren åter lugna och vi delade med full pott och satte av mot fållan. Ett fel skär bakom en gräsrugg orsakade lite kaos. Tackorna tog chansen att dra och vi fick hämta upp dem långt bakom fållan innan de snällt gick in och vi kunde stänga grinden bakom dem. Vi hade i alla fall gått runt och förhoppningsvis fått erfarenhetskontot påfyllt en aning till.

Dag 2: Samma hämt, vänd treangel med ett jättelångt första ben i drag mot uttaget, en pull through grind, delning och fålla. Var i valet och kvalet åt vilket håll jag skulle skicka. Hade ännu inte fått Gemma att lyfta blicken och speja längre ut. I går skar hon och tog djuren från vänster tråts att jag skickat höger och hon hade fortfarande span på ensilagebalarna till vänster. Ok, tänkte jag. Hon får gå vänster. Vill hon kolla balarna skär hon inte i alla fall. Men på väg till pinnen valde hon själv höger och så fick det bli. Efter ett par hundra meter vek hon inåt, letande efter får. Stoppade henne och försökte få henne ut på samma bana hon började. Hon trasslade lite, kom tillbaka, gick ut, gick in, gick ut och sedan så håg hon och slog höger. Bra!! Mera på kontot! Framdrivningen var ungefär som dagen innan enda skillnaden var att hon vid några tillfällen faktiskt prickade linjen. Men hon tog varken styrning eller lugnade sig på tillsägelse. Slet som ett djur för att få henne ur dragen på första benet, missade första grinden lade oss för lågt på första delen av crossen för att sedan avsluta den högt. Igenom pull through grinden och ner mot delningsringen. I delningen hade jag en tacka som hela tiden gjorde ansatser att fly undan. Hämtade själv upp henne ett antal gånger i ringkanten och när äntligen luckan kom rusade Gemma upp smeket henne i rumpan och "pussade" hennes lår. Tack!, sa domaren och det var bara att lomma ut med huvudet under armen.

Summa summarum så kan man konstatera att:
1 Hon behöver få insikt om att får finns längre ut, lyft blicken och spring på.
2 Vi är ett team även långt bort, lita på mig
3 Drag är till för att användas inte bara hållas.
4 Inrusningar och bett är INTE ett alternativ. Inte ens i en liten, trött och oerfaren hjärna.
5 Viljan och drivet finns där och hon för djuren bra.
6 Rutin/erfarenhetskontot är för skralt även om det ökade nu

Överlag är jag nöjd med både henne och mig. Vi kunde inte göra mera. Inte då och inte nu. Vi behöver mera kött på benen först. Och det ska vi skaffa oss. Flera IK-2 starter och mer avanserad träning med siktet högre och längre bort :-)

Och medan jag varit borta och "lekt" med får så har mannen i huset slitit på med köks renoveringen. Tyvärr var det leveransförseningar på golvet vi valt men flertalet av luckorna är på plats.

 

Nu väntar nya äventyr. Mot Skottland och World Trial. 
Att få se de riktiga essen i vallningens ädla konst ska bli riktigt roligt.
Antar att min kunskap och erfarenhet är en fluglort hög, jämfört med dessa hundar och förare