Matematiskt dilemma

Förra helgen brummade jag och Sarah ner med husbilen till Tidaholm.
Vi var anmälda till ett lydnadsläger hos Sarahs uppfödare (The Look) Natalie Ädel.
Natalie, som tävlat lydnad på hög nivå skulle visa sig ha en hel del tänkvärdheter, råd och tips till oss att med i vår vidare utveckling. Roligast var när Sarahs lilla Ellen, en rätt grön hund visade sig vara en riktig fena på lydnadsplan. Och inte var hon sämre när vi på kvällen studerade hennes potential i fårhagen. Jovi gick också bra. Bara det att hon nu funkar och levererar på ny plats, bland nya hundar och under lite krävande situationer är så kul. Önskar bara jag kunde utöka dygnets timmar lite och ge lydnaden den tid som krävs. Men, men............andra saker måste och prioriteras före.
Hur som fick vi i alla fall en hel del lovord men även en del fingervisningar. Vi jobbade mycket med våra brister och klurade på både lösningar och tankar för fortsatt träning. Gruppen bestod av 5-6 tävlande ekipage och Natalie inbjöd alla till diskussion om var och ens vidare utveckling. Sånt är både bra, pirrigt och otroligt utvecklande tycker jag.

Själv håller jag också en kurs i lydnad just nu. Det var ett tag sedan jag stod där, på en appellplan, i en SBK-klubb i hopp om att ge lydnads entusiaster en kick och en tanke för vidare utveckling samt rådgivande inlägg ang träningssätt och tillvägagångsordning. Jag hoppas kunna ge dom några bitar i det stora pusslet.

I helgen ringde Clases till mig på jobbet och deklarerade att Tuppen var död!
När han stänga in hönsen för kvällen såg han att Tuppen saknades. Efter lite letande hittade han honom, fjäderfattig och med ett stort köttsår i ena sidan. Vad som hänt vet ingen. Kanske en grävling, räv eller en rovfågen som skrämts till flykten med sitt ärende outrättat och magen tom.
Kollade snabbt av blocket om det skulle finnas någon tupp i närheten att hämta. Men icke. Meddelade mina arbetskamrater om förlusten och genast drog en av dem upp sin telefon, ringde ett samtal och log nöjt när han förklarade att en tupp, om än väldigt ung och av lite annorlunda sort skulle levereras och ställas i min bil vid skiftets slut.
Utan att kolla närmare på rasen accepterade jag, åkte hem och släppte in den unga hanen till hönsen.
Tuppen skulle visa sig vara en Aracuana, en ganska stor hönsfågel utan stjärtfjädrar och med kindskägg. Jag hoppas hönorna ändå tycker han är vacker, hi,hi. Än har dom inte riktigt accepterat sin ny beskyddare men, man ska inte göra en höna av en fjäder och vad är väl en vacker fjäderplym i ändan mot lite mustasch på kinden??

 Mera tragiskt är att lilla Gemma skadat sig. Inget allvarlig, men nog så tragiskt då vår sista tävling för säsongen är i farozon. Tog ut henne igår för lite träning. Det har blivit lite lite med den varan den senaste tiden och efter den senaste kursen för Peter i minnet ville jag verkligen sätta ett och annat i minnet på den lille. Träningen gick jätte bra. Vi övade svåra innerflanken, långa hämt, släppa dragsidan fint, ta signal i fart och tempo/kontakt. (Ja, det där med tempot kanske inte var det som gick bäst... men, men) Efter träningen kände jag mig nöjd och studerade hunden belåtet. OCH vad fick jag se!!!! Hela frambenet nersölat av blod!!!
Vid en närmare koll konstaterade jag att trampdynan på baksidan benet flikats upp och blödde rejält. Attans!! Lindade om ett skydd under protest och såg en haltande trebent hund moloket hoppa ut på gården.
Nu skulle det visa sig att själva haltande mera var en reflex på att benet var lindat än att hon hade ont för så fort hon hittade en boll på gräset var det full fart och alla tassar i backen. Provade i dag att ta av lindan men direkt stötte hon i trampdynan och blödandet kom som ett brev på posten. Suck! Ingen smärta och inget funktionshinder men med skydd får man inte tävla. Nu hoppas vi på en mirakulös snabb läkning.

Det är inte bara en Aracuanatupp som ökar rasvariationen här i bygden. Grannen har också beslutat sig för att hålla får och getter i grannskapet. I söndags anlände den första. En Gute bagge! Men utan tackor, som förövrigt är på ingående beslöt sig den ståtliga herrn att rekognosera terrängen utanför sin egen hage. Och med nr1 skadad, småbaggars överlevnads chanser vid ev fajt och skyddande av mina tackors oskuld blev det mitt och Jovis uppdrag att fånga och stänga in den oinvallade sällskapstörstande rymmaren.
Och vi lyckades!!

 

 

Sist, en tanke som fyller mitt huvud:
Kan två bli tre??
Och blir de i så fall fyra sen??
Vad blir då summan av tid??