Tvångsmässig själavård

I dag fick jag besök av kamraterna.
De hade tröttnat på att vi inte är med och tränar och bestämde därför att lägga sin träning hos mig.

 

 

Ewa hade till och med slagit på stora trumman och bakat!!!!

Grymt imponerad av denna pyssliga sida hos henne ;-) (Undrar bara lite oroligt om hon hamnat i nån sorts livskris? fniss)

 



Det var härligt att vara med igen och även om vårt deltagande mest bestod i att beskåda, fundera och ge feedback så kunde jag inte hålla tillbaka helt utan körde båda mina en kortis var.

Gemma hade minsann inte glömt takterna utan pinnade på som om det var igår vi vallade. Helt obekymrad sitt handikapp vallade hon fint även på tre ben.

 

Jossan tyckte också det var kul att entra hagen och jobbade på fint.

Vad gäller Gemmas läkningsprocess, så går den framåt.
I torsdags såg det ut så här....

 

...och som ni ser har det övre såret nästan läkt helt.
I morgon är det dags att lägga om igen och jag hoppas på ytterligare förbättring.

I humöret är hon helt återställd och har ingen som helst förståelse för varför hon inte får härja runt som en tok på fälten.
Att promenera med två, som normalt springer järnet över stock och sten, i koppel på isiga vägar är ingen hit kan jag meddela.
Tur man kör dubbat.

 

Tack Ewa och Lennart för att ni tvingade mig ut igen. Ibland undrar jag hur man överlever utan beslutsfattande vänner :-)