Det går, om än inte prickfritt så går det!

Senaste dagarna har hösten börjat förbereda sitt intrång i det svenska klimatet. Det märker man inte minst genom att man åter fått börja leta efter lysknapparna på kvällens sista pinkrunda och att jackor och tröjor rotats fram ur garderobernas mörka hörn. Både lite sorgligt och skönt kan jag tycka. Det finns väl ingen som kan klaga på utebliven värme och sol denna sommar antar jag. Personligen har jag njutit i fulla drag, Det enda som tyngt är bristen på djurvänligt träningsväder. Men det får vi och andra sidan ta igen nu.

I helgen tog jag, Claes och alla hundarna husvagnen till Hudik. Jovi skulle tävlas tre dagar i rad, Såg verkligen fram emot att åter får möjlighet att köra henne på banorna. Och i tre dagar! Problemet är att jag inte riktigt hittat hur jag bäst, med tanke på de brister vi har, ska köra henne. Var/när hon behöver stöd/hjälp och hur/när jag ska agera. Nu fick jag chansen att under tre dagar laborera lite med mina teorier.

Djuren var helt perfekta (åtminstone passade de mig och Jovi ypperligt), de avslöjade rätt snart hundens ev. brister utan att för den skull försöka fly hals över huvud (snarare tvärt om, i fråga satt, stannade och mötte upp) eller stressa runt. Förändrade bara hunden sin attityd och förde dom väl igen så var de inte sämre än att de gav hunden chansen. Banan låg på en väl kuperad mark och ändrades om inför varje ny tävlingsdag.

Genomgående för alla tre dagar var:
-Problemet i hämten och framförallt störningen hållhund/människa, som bidrar till osäkerhet och handlingsförlamning.
Provade att skicka både på och mot hållhunden/människans sida utan större framgång. Hon tar sig inte riktigt runt, håller inte djupet och tar inte riktigt tag i/över djuren
-Oviljan att snabbt stoppa/parera/hålla med flanker.
Detta jobbar vi med och jag kan skönja en förbättring. Detta är dock en brist jag måste lära mig hantera och planera för bättre. Tredje dagen försökte jag jobba henne mera med korta sidorörelser/korrigeringar längs crossen vilket kosta en del poäng där men och andra sidan var hon lösare vid rännan och orkade släppa taget i första flanken så fåren kunde glida igenom.

-Min tajming i både signaler och energier.
Här finns det brister att jobba upp. Jag agerar FÖR långsamt, tror i stället för att snabbt konstatera och handla därefter samt blir titt som kvart prestations aggressiv. Men jag ser också en utveckling. jag tänker annorlunda, planerar mera och känner mer medvetenhet.

-Hennes otroligt fina känsla att föra just dom här djuren på ett respektfullt och för fåren tryggt sätt. Kul att se!
Fåren avslöjade snabbt hundens brister i både attityd, respekt och tillit. Det var många som fick prova på flockens blängande hotfullhet, stampande varningar, försvarande huvud hyttningar och flocksplittringar. Jovi däremot hade inte en enda tacka som stannade, ifrågasatte, kände sig för hotat eller otrygg. Hon spärrade inga vägar utan förde dom tydligt och lugnt. Kanske inte alldeles enligt banbyggarnas planerade väg. Men det tror jag varken hon eller fåren bryr sig så mycket om och kunde det generera i någon form av poäng skulle jag bli förvånad om hon inte fick full pott.

Otroligt nöjd med helgen for vi hem med en känsla:
Det går, även om man i den vildaste fantasin inte ens vågat drömma om det så går det. I alla fall i bland!

Hemfärden bjöd på både mer och mindre trevligheter.
En mindre trevlighet var vädret. Ös regn, hagel och blixtrande dunder från ovan.

En mera upplyftande trevlighet var mitt fynd (?) på blocket.

Och nu står den hemma på gården redo att ta mig på nya äventyr.

Väl hemma igen möttes vi av Sabaton som varit på alldeles egna äventyr i ett par veckor.

Men efter ett rejält mål mat, lite omplåstring och kärlek var han redo för nästa upptåg.