Kokat över

I dag fick hundarna var sitt rejält vallpass och jag är rätt nöjd,.. tror jag?  (återkommer till det)
Lexa höll sig lugn och avspänd.

Mjuk(are) och lugn(are)

Men då och då hamnar hon i dålig dager



Vi filade lite på tipsen vi fick av Chrille, tränade öppningen på flanken och fråndrivs tempo med

avslappnade , mjuka,  kontrollerade starter.

Här fuskas det en anig.
Det är en flank, det ser ni på innerörat. Och även om kroppen är rätt trycker ögat :-(



Det hela gick så över förväntan att jag nästan undrade vad som var fel. Ha,ha. En sak som var väldigt annorlunda och som kan varit en bidragande orsak var mitt lugn. Visslorna var låga och mjuka, inga hets blåsningar och många korta pausar. Ha,ha, när hände det senast!! Dessutom fick hon, när det var fel inget nytt försök utan en tydlig och vägvisande förklaring på vad jag tänkt mig.  Backa bandet, med andra ord.



Hon känns också stadigare och stabilare



Jovi då?

Hmm..njaa…….. de är här det där ”tror jag?” kommer in i bilden. Hon började rätt bra,

 men när jag sedan började öka kraven på rätt och riktighet (med mina ögon sett) lessnade hon ur och segade ihop. På sitt allra kuvade sätt surade hon ifrågasättande.



-Om du tänker sätta krav och bestämma……nej, då är inte jag med L
-Fy, vad du är hemsk.
-Nej, det går inte…, jag kan då inte…..
-Jag förstår ingenting?

Sånt här är något som fullständigt får mig att brista. Men, jag sansade mig och tänkte efter. Sen bestämde jag mig! Jag kan inte spela teater. Lirkande, gullande, duttande och jollrande är inte min grej. Det får bära eller brista. Min frustration måste ut!

Ut kom den och landade på hunden gjorde den! Som en bomb!
Oj, oj vad hade jag nu gjort?
Varje gång lillan segade ihop, kom den.
Knölade ner henne i backen gång på gång.
Vi ett tillfälle försökte hon gå därifrån, men blev genast påmind av hur det känns och nöjde sig med att bara passivt förbli kvar. Följande halvtimme blev en bitter kamp. Kuvad, passiv surpuppa mot förbannad oförhandlingsbar enviskärring. Det var en hemsk halvtimme och det var nära att jag gav upp med en annons på blocket –Skit hund bortskänkes!

Men så…….rätt var det var,  hände något. Vet inte om det var tajming, en tillfällighet eller bara en jävla tur så började hundskrället jobba på och trampa i igen utan seghet och surfasoner. Vi grävde ner det som varit och startade om. Båda på ett mycket bättre humör och öppenhet.

 Om detta kommer att ge kvarstående men, väntar att se men vi gick i alla fall tillsammans ur hagen efter  ytterligare en halvtimmes trivsam, öppen och strukturerad vallträning. Nu är det inte bara hunden som felar. Hittade en hel del brister i mig själv också. Dessa tar jag med mig och jobbar på att lösa. Bla blir mina energigivningar krystade hot, min tajming är fel, hennes framförhållning hinner jag inte uppfatta och hennes känsla för djurhållning har jag så svårt att anpassa mig till. Dessutom fastnar jag i mitt tänk, min syn och min uppfattning att jag missar att hon så många gånger har mer rätt än jag vad gäller att läsa får.
Däremot har jag ingen bra plan för hur jag ska få till fösningen. Hon hittar inte riktigt den där gummibands känslan. Får diskutera med coachen. Vidare lurar jag mig också på hennes mjuka ”riktighet”. Ställer kanske lite väl höga krav ibland. Hon är ju trots allt bara 1,5 år med inte allt för stora erfarenheter. Varken hon eller jag är alltså perfekta. Men vi jobbar på det! J

En sak är hon i alla fall mästare i. Hantering av lamm. Där har Lexa fått sparken  ;-)

Nej, nog med skriverier för idag, det börjar suga i tarmen.

Dax för mat!