Ingen tröst

Ännu har inte vinterns grepp om denna del av världen släppt.

Att vi har rekord i soltimmar är föga tröst.
Vill ha värme, halkfritt och justa träningsförhållanden.
Just nu har jag ingendera.

I påsk var jag på Lekeberga gård i Örebro och gick första steget på en instruktörsutbildning för vallhundsklubben. Många nya ansikten, god mat och trevliga diskussioner. I helgen bär det av dit igen. Men då i ett annat syfte, dock med vallhund som tema.

Apropå kurs, så fick vi på instruktörsutbildningen en hel del tips på övningar som en god instruktör borde kunna och känna sig bekväm i att hantera. Så vad passar bättre i dessa bistra vintertider än att öva dessa.

Övning 1 - Lilla rundfållan.

I den kan man (faktiskt, hi,hi) göra massor. Jovi tränar tex in och uttag, press, flanker och att hålla djur.
I går när vi övade var en av tackorna extra besvärlig och omedgörlig något Jovi inte har problem med på öppet. Men i det trånga utrymmet som är i en fålla finns det inte plats för hennes specialiteter om vördnad och respekt. Hon fick det lite hett om öronen kan man säga ;-) Det är inte ofta man ser henne tappa kontrollen. Men hon flippade totalt. (totalt i Jovis mått mätt är förmodligen bara en bråkdel av vad ni föreställer er, fniss)

Gemma övar på att röra sig runt lugnt, tryggt och inte bitas samt att balansera.

Över till nästa "gnäll område". Vatten.
Då vår floden sätter fart brukar vi få problem i brunnen. Stora mängder vatten trycker på och yt vatten letar sig ner. Ett par veckor på våren brukar vi få stå ut med ett lite missfärgat och illaluktande vatten. Men nu har det varit brunt och sandigt. Efter mycket pysslade och felsökande har vi konstaterat att det förmodligen handlar om att brunnsväggarnas betång rör rört på sig och inte håller tätt för trycket utifrån. Suck!
Som tur är har vi en källa nära gården med ständigt rinnande källvatten. Den har vi nu besökt dagligen och fyllt div dunkar med färskvatten. Och i dag var inget undantag.

Valde att ge mig iväg redan på morgonen medan snön och skoter spåren ännu var hårda. Hoppa upp på fyrhjulingen och drog i väg, fyllde dunkarna och vände hemåt igen. Gemma är ännu inte så van vid att förhålla sig till fyrhjulingen och får då och då en idé om att springa i och försöka bita i däcken. Man får se upp. Och se upp, eller rättare sagt se bakåt och åt sidorna var precis vad jag gjorde. I min iver att se till att hålla koll på hunden och samtidigt snabbt ta mig hem igen styrde hjulingen ut i kornsnön och fastnade. FAN! Försökte få upp den men den bara grävde ner sig mer och mer. Jag kan säga att jag höll mig för skratt. Var bara att stänga av fanstyget och gå hem efter hjälp.

Hundarna tog det dock med ro och lekte på som om inget hänt.

Tror jag har ett och annat att lära från dessa två.