Mora-Jovi: 100-0

I helgen var vi till Mora och tävlade.
Tyvärr hade Jovi kopplat in alla sensorer på känslouppfattning och vibbar och då är hon omöjlig att bryta igenom. Dag ett gick hon inte ut. Med lite tvång fick jag ut henne men väl där hade hon ingen lust att ta djuren. Hon sköt i väg dom lite oengagerat och men vägrade gå runt och ta tag.

Dag två samma sak men då löd hon kommandona aningen bättre så att fåren kom in på banan bara genom mitt val att placera henne. Körde henne så hela triangeln men när hunden inte hjälper till är det väldigt svårt att få några får som flyter och går dit man tänkt. Kunde lika gärna ha varit en skylt med texten: Spring åt annat håll! jag flyttade runt. I delningen kände jag bara att det var ingen idé att ens försöka sig på att ta in hunden om inte luckan var ordentlig och stabil. Försökte och försökte få henne att hjälpa till att hålla upp de två bakersta, men icke.

Men efter ett par tre minuter kändes fåren lösare och Jovi aningen mer trygg men då var tiden slut och det var dags att kliva av. Återföringen av fåren skulle, efter arrangörens önskemål ske lugnt och kontrollerat. Och då plötsligt!,  jobbade den lilla hunden så som jag önskat. Tog tag, lugnade och gick med djur ända in i uppsamlingen. Hon är för rolig, Tossi Jossi.

Så klart man blir både ledsen, besviken, arg, frustrerad och uppgiven över att inte få möjlighet att tävla hunden fullt ut när jag vet vad hon har och kan. Fåren var sådana som hon borde ha lätt att hantera och skulle passat hennes arbetssätt.Men när hunden bara inte vill samarbeta och inte tar tag i djur är det lätt. Övervägde ett tag att skicka hem/bort henne med buss men där vi var gick inga bussar på helgerna. Så inte ens det gick min väg, suck. Har verkligen fått känna på motgångarnas sveda denna helg.

Tur i "dyngstacken" ändå att jag fick uppleva och se några av klubbens mer lyckosamma rundor.
Lennart och Märtha tex som både blev GK på nöt och gick fina IK- rundor samt Ewa och Birk som gjorde härliga rundor bägge dagarna och var jätte, jätte duktiga. Stjärna i kanten för dom.
Tyvärr var det fler som var minst lika besvikna och frågande som jag. Dessa lider vi så klart med och håller tummarna för att kommande prov går bättre.

Väl hemma igen på söndag kväll låg bedrövelse känslan tungt kvar, men lättades upp när jag hoppade ur husbilen och kastade mig ut träningshagen. Tack Gemma!

 

Nu är det bara att kliva ur lerhålet jag ligger i, skaka av sig skiten och ösa igen det.
Jag är inte bitter................ eller??.............. ;-)