Kämpar med mig själv

Hur blödig får man egentligen vara?
Hon var ju bara en hund!

Saknaden efter Lexa sköljer med jämna mellanrum fortfarande över mig.
Det går i vågor, och denna höst/vinter har det vågat oftare än vad som är hälsosamt. Kan/ska/bör eller är det normalt att man saknar en icke human varelse så intensivt att det påverkar ens hela jag? Vet inte. Vet bara att det händer. Försöker hela tiden hitta en väg ut, men så fort jag tror mig kunna så slungas jag tillbaka. Vad var det då med Lexa som gör det så svårt att släppa taget och gå vidare? Hon var ju ingen superstar och inte heller någon otroligt överbegåvad individ. Nej, snarare tvärt om. Men hon triggade mig. Hon fick mig att leva ut, hon fick mig att kämpa, hon gjorde mig motiverad, inspirerade och engagerade mig och höll hela tiden träningsglädjen och envisheten i gång. Kanske var det hennes ofoglighet jag föll för, hennes enorma ego och hennes envishet att få vara den hon var. Ära och berömmelse, med all respekt. Men är det vad jag verkligen letar efter?

Tittar upp över skrivbordskanten och ser mina två nuvarande stjärnor. Trötta och nöjda med förmiddagens aktiviteter. En röst säger mig..........Glöm......släpp taget........gå vidare.........se framåt.....de förtjänar det,

Ja, så är det nog. Fan, att det ska vara så svårt!

Nej, nu ska jag inte tråka ut er mera med mina inre tankar och känsloflöden utan i stället berätta om vår härliga förmiddag ute, i snöyra och minusgrader.

Äntligen feberfri och äntligen mildare.
Har legat nerbäddad i feber och snuva ett par dagar. Hundarna har knappt varit ut och lika så bra det för den delen för det har varit kallt, rejält kallt. Men i dag var jag bättre och temperaturen strax över tio minus. Det har snöat i massor. Jovi älskar snön. Hon skuttar runt som en kalv på grönbete.

Gemma gillade också snön............

... men hade siktet inställt på lite andra saker............

I nästan tre timmar var vi ute och busade i snön, tog springrundor över åkrarna och njöt av att få vara friska, ofrusna och fria. Vi hann också med ett par korta rundor med fåren och lite uppletande i snövädret. Med rosiga kinder och trötta ben var det njutbart att åter få komma tillbaka in i stugvärmen och krypa ner i sin korg.