Tankar, reflektioner eller bara nonsens?

Jovi, lilla Jovi!

Hon gör mig både irriterad, glad, förtvivlad, trygg och osäker. Hon är ingen lätt hund, men ändå så enkel. Hur går det ihop?  2 år har hon hunnit blivit och jag har inte riktigt förstått mig på henne än. Senaste tiden har många diskussioner i vallhagen gått åt till att resonera kring henne. Lite orättvist gentemot de andra kan jag känna, men jag kommer liksom inte till ro när jag inte förstår. Har sökt efter svar men inte funnit några. Ibland vill jag bara kasta in handduken och ge upp men något inne i mig får mig ända att fortsätta. Kanske är det min envishet, kanske är det nyfikenheten på förståelse eller sökandet efter kunskap och erfarenhet eller också är det, att jag någonstans känner att hon har så mycket fina egenskaper som jag gärna vill ta del av och lära mig mera om.

Vad är det då som gör att jag tycker hon är så svår?

1. Min okunskap och oerfarenhet, naturligtvis. Har ju inte hållit på med vallning och vallhundar så förfärligt länge och har egentligen bara en referens att luta mig mot. Lexa.

2. Hennes djurkänsla eller kanske ska jag kalla det, känslighet. Känslighet för andras känslor och reaktioner samt hur dessa påverkas. Luddigt? Ska försöka förklara. För Jovi är viktigt att djuren är lugna, trygga och har fullt förtroende. Stress, press och skrämsel går alltså bort.
Idealiskt kan en del tycka. Men ibland nödvändigt. Hon är ingen svag eller mesig hund. Det vill jag dementera med det bestämdaste. Men hennes prioriteringar går före allt. Och då menar jag allt!!

3. Saknad förståelse, tränings/tanke modeller och hoppfull hjälp. Kan låta som kritik till hela vall världen. Men så är det inte menat. JAG har bara inte hittat det, ännu. Den finns säkert och kanske har det redan delgivits mig utan jag har förstått. Men just nu känns det lite som jag sökt men inte funnit, frågat men inte fått svar, tänkt och övat men inte nått resultat.

Låter kanske lite hopplöst, nervärderande och tungt. Men så är det inte heller. Jag är oerhört glad i min lilla Jossan. Hon har som sagt många, många fina egenskaper i vallhagen och har gjort flera ovärderliga jobb för mig. Och skulle jag vara fårpruducent på riktigt och inte bara månskensbonde med tävlingsinriktning skulle nog dom här tankarna inte ens dykt upp.

Ta tex märkningen av lammen. Vi märkte rätt sent. Alla lamm och tackor gick ute på bete. Jovi plockade lugnt och fint fram, tacka för tacka med dess lamm. Utan stress och utan press kunde vi märka medan hunden låg och tackorna betade tryggt intill.

Eller som när hon plockar ner djuren från skogen. Ingen stress, ingen press. Lugnt och fint i samlad trupp och alla hinner se var de sätter sina klövar för att inte skada sig.

Eller som när vi samlade djur där ett var sjukt. Lugnt och fint. Ingen press på det sjuka djuret. Snarare tålmodig inväntan och broms på övriga flocken.

Eller som flytt av tackor med lamm. Lugnt och fint. Ge tid, utrymme och förtroende.

Ja, det finns en rad exempel att skriva om.
Men nu är jag inte fårbonde på heltid och tycker det är förbannat roligt att tävla och då behövs lite annat, också.

Är det så att,
om inte hunden har det naturligt. Dvs bjuder beteendet  går det inte att få till det på ”konstlad” väg? Och då pratar vi inte vall instinkt. Utan förändring av instinktshandling på ett kanske annorlunda och press/kravlöst sätt?