Två viljor av stål

Fylld av beslutsamhet och träningskamratens råd kastade jag om kläder efter jobbet och satte av mot fårhuset. Nu skulle här genomdrivas. Min vilja och min vision. Jovi, som inte anade vad som rörde sig i mattes huvud viftade glatt på svansen och for in i ladugården.

Vi började med att sortera ut lammen, något som i normala fall är Lexa uppgift. Men skulle vi nu sluta dalta så skulle vi. Själva sorteringen gick galant men jag trordet berodde mer på att tackorna lärt sig hur det ska vara än att hunden briljerade. Stor-tackorna in i lilla boxen och lammen kvar i den stora. Sedan tog vi ut lammen på åkern och startade.

Till att börja med gick det hela rätt bra. Men när Jovi började på att bestämma hur hon tänkt sig det hela och jag satte emot. Ja, då var det inte lika kul längre. Hon började dumvida, ligga sig vid mina fötter och mesa, ja hon till och med försöka ge sig av från hagen. Och finns det något jag ogillar mer än att inte trycka framåt så är det att fly undan, utan att ens försöka. Det blev hon naturligt vis varse.

Vi tragglade säkert en halvtimme innan hon fattat att det fanns inget annat alternativ. Fram är fram, rakt mot djur och de ska rinna iväg för dig. Konstigare än så är det inte. Och jag kan väl säga att så mycket till vallning var det väl inte. Hon småsprang mot djur med svansen långt under magen, men hon sprang rakt mot och djuren flydde undan, lite småskärrade. Normalt är de lugna och trygga när Jovi vallar dem men nu verkar de inte alls lita på henne. Så för hon försökte bryta sig ur var jag på henne. Åh, vad ont det gjorde i hjärtat att se henne (förmodligen precis vad hon ville åstadkomma) men jag gav mig inte och till slut såg jag hur slappnade av en aning, svansen rätade ut sig och mera fokus riktades mot djur. Där bröt vi det jobbiga och hon fick ta upp dem till ladugården igen, och plötsligt var all press som bortglömd. Skitunge ;-) hi,hi.

Blir spännande att se vad som händer nästa gång. Lärde hon sig något eller minns hon bara obehag och inte vill alls? Ja, förmodligen är våra duster inte över med detta men kanske inser hon att jag faktisk har en plan, att jag vet vad jag vill och tror att hon kan.

Så länge du försöker samarbeta är vi ett team och jag kommer alltid att finnas där och ledsaga dig i rätt riktning.