Det går fram-åt

Japp, idag var vi på´t igen.
Kastade om kläder efter jobbet och tog Jovi med mig ut i fårhuset.
Först sortera ut träningsfåren och sedan ut på åkern.
Drog ett djupt andetag, förberedde mig på strid och deklarerade FRAM! med barsk röst.

Som skjuten ur en kanon (ja, en liten kanon med alldeles för tung kula och dåligt med krut) satte hon fart framåt, rakt mot djur.

Paff, stod jag bara och tittade och hon knatade på.
Vad var detta??
Lade ner henne. Skickad på en kort flank, stopp och fram i en cross.
Jo då, hon satte fart igen.

Vi höll på så en stund och inte EN ENDA gång behövde jag höja rösten, eller hota och det bestämdaste. Inte heller försökte hon fly undan. Det är klart, det var inte vackert, känsligt eller särskilt förigt men det var i alla fall fram. Och den störande jag håller i dom bromsen var bortblåst. Ha, där fick jag haft dåligt samvete och tyckt att jag var på tok för hård igår Några gånger såg jag dock hur hon styrde upp och höll i lite, men de var fortfarande på väg framåt. Kan hon bara få känna hur hon kan nyttja broms, tryck och styrning kan det bli riktigt bra, men det är en bra bit dit. Och vi ska inte ropa HEJ än ;-) Misstänker att hon inte sagt sista ordet ännu.

Glad åt genombrottet tog vi en lång härlig promenad längs den gamla banvallen.
Det konstiga var att jag tyckte mig märka en skillnad på henne även där.
Jovi brukar, när hon är kopplad "monotont" bara gå framåt. Som i tomma intet, lite avstängd, nästan okontaktbar. Hon nosar inte, och tittar sig inte omkring. Och släpper jag henne lös är det att springa, eller studsa som en studsboll i djupsnön som är huvudsysslan. Nu tog hon spontan kontakt med mig flera gånger, nosade runt och undersökte omgivningen, sprang inte lika långt bort och kom ofta och glatt fram och kollad vad jag eller Lexa sysslade med. Lite mera en vanlig hund, helt enkelt.